Maskulinitet rätta adressen

19 Dec

Direkt efter den chockartade och obeskrivbart makabra händelsen i Newtown, Connecticut, där en ung man sköt ihjäl omkring 25 lågstadiebarn på en skola, fylldes media av analyserna. “Vapenlagarna måste förändras”. “Usa måste ta hand om de psykiskt sjuka”. “Fler vapen är lösningen. Om personalen hade burit vapen hade de kunnat skjuta honom före han sköt dem”. Och så vidare. Några dagar senare, och delvis i skuggan av de ovanstående förklaringarna, skrev bland andra Wendi Gilbert och Jackson Katz med en djupare analys. I den här korta och den här lite mer omfattande artikeln problematiserar dem rådande maskulinitetsnormer som en stark bidragande orsak till eskalerade våldsdåd som det i Newtown. Det är bara att välkomna denna mer nyanserade debatt och hoppas att den slår rot hos vuxna som befinner sig i våra barns närhet.

“Maybe the Newtown massacre will mark a turning point. Maybe the mass murder of young children will force the ideological gatekeepers in mainstream media to actually pry open the cupboards of conventional thinking for just long enough to have a thoughtful conversation about manhood in the context of our ongoing national tragedy of gun violence.”

 

English

Immediately after the shocking and indescribable macabre incident in Newtown, Connecticut, where a young man shot dead about 25 primary school children, came the analyzes in media everywhere. “Weapon laws must be changed.” “United States must take care of the mentally ill.” “More guns is the solution to the problem. If the staff had carried weapons, they had been able to shoot him before he shot them.” And so on. A few days later, and partially overshaded by the explanations above, Wendi Gilbert and Jackson Katz, among others, made a deeper analysis. In this short and this slightly more extensive article they problematizes the prevailing masculinity norms as a strong contributor to escalating acts of violence like the one in Newtown. This analysis is more than welcome to nuance the debate . Let us hope it takes root in adults surrounding our children.

“Maybe the Newtown massacre will mark a turning point. Maybe the mass murder of young children will force the ideological gatekeepers in mainstream media to actually pry open the cupboards of conventional thinking for just long enough to have a thoughtful conversation about manhood in the context of our ongoing national tragedy of gun violence.”

 

Advertisements

From India with oppression

12 Dec

pack3

Veckans sjukaste produkt nummer ett. Nej, jag skämtar inte. Från Indien med kärlek. Eller. Med förtryck. När ska hälften av jordens befolknings kroppar bli deras? När ska vi sluta hålla vaginan ansvarig för relationen mellan en man och en kvinna? Och vem fasen vill vara 18 år igen? Jag är för frustrerad för att skriva en vettig analys nu. Så länge, håll till godo med “Indiens första naturliga gel för tajtare och föryngrad vagina – 18 igen”.

http://www.18again.com/web/

 

English

This week’s number 1 sick product. No, I’m not joking. From India with love. Or. With oppression. When will the bodies of half the world’s population become their own? When are we going to stop holding vaginas responsible for the relationship between a man and a woman? And who the hell wants to be 18 again? I’m too frustrated to write a sensible analysis right now. For now, put up with “India’s first natural vaginal tightening and rejuvenating gel – 18 again.”

http://www.18again.com/web/

Skandinaviska klädskapare ftw

7 Dec


Den här listan över Sveriges främsta klädskapare och kläddesigners är en fröjd för feministögat. Den publicerades i Åhléns reklamtidning för ett tag sedan. Det är sällan som listor över prisbelönade affärspersoner där majoriteten är kvinnor syns i media. Listor där majoriteten är så stor är en än större raritet. Men inom klädbranschen som omsätter många miljarder och som är en del av allas vardag och livsstil, är det kvinnorna som regerar. Listan kan göras lång och det är fantastiskt roligt. Några av mina favoriter bland skandinaviska kläddesigners är Ida Sjöstedt, Carin Rodebjer, Carin Wester, Kristina, Karin och Sofia bakom Dagmar, Charlotte Eskildsen bakom Designers Remix, och Elvestedts bakom Minimarket.

Klädbranschen står uppenbarligen inför stora etiska, miljömässiga och solidariska utmaningar. Klädskaparna ovan och deras kollegor har som makthavare därför en perfekt position för att gå i täten för och ställa krav på ett mer holistiskt, långsiktigt tänkande och en mer hållbar utveckling av den skitiga, väldiga klädindustrin. Yes you can!

English

This is a list of Sweden’s foremost fashion designers, and it’s a feast for the feminist eye. It was published in Åhléns advertising magazine a few weeks ago. Not often can one see lists of award-winning business people in the media, where the majority are women. Lists where the majority is so huge are an even greater rarity. But in the multi-billion clothing industry that is part of everyone’s daily life and lifestyle, the women rule in Scandinavia. The list is long on and that’s fantastic. Some of my favorite Scandinavian fashion designers are Ida Sjöstedt, Carin Rodebjer, Carin Wester, Kristina, Karin and Sofia behind Dagmar, Charlotte Eskildsen behind Designers Remix and Elvestedts behind Minimarket.

Garment industry is apparently facing major ethical, environmental and solidarity challenges. The fashion creators above and their colleagues as policymakers in power are therefore in a perfect position to take the lead and make demands on a more holistic, long-term thinking and a more sustainable development of the gritty, massive garment industry. Yes you can!

Är jag en karl för dig? Du verkar okej, men jag vet inte.

5 Dec

Den här intervjun (Sydsvenskan) med ärkekarlen och författaren Stig Larsson är värd en länk och ett inlägg. Speciellt slutet är ju helt fantastiskt obekvämt, sorgligt, genialt och underhållande.

Jens Liljestrand är någon så ovanlig som en man, vit, medelklass, akademiker bland annat, som skriver kritiskt och analytiskt ur ett makt- och genusperspektiv (och som får mediautrymme), ofta med fokus på manlighet och maskulinitet. Han leker Rubiks kub med sin egen tillskrivna identitet och roll, vänder och vrider på perspektiven, och granskar och analyserar vilka konsekvenser och privilegier “han” ges i samhället. När antropologer åker till Java för att forska om relationer i Sydostasiatiska minoritetsgrupper tar Liljestrand tuben till Midsommarkransen, Stureplan, skärgården.

Han tilldelades tidningen Vi:s litteraturpris 2008, “för sina hjärtskärande och överraskande berättelser, där han med osviklig språklig precision och grym humor gestaltar den nutida svenske mannens vilsenhet”. Det är ovanligt och så viktigt att en sådan röst får fortsatt utrymme i det breda media-Sverige.

Hur som helst är slutet på artikeln värt att citeras. Njut och förfasas. Vi kan kalla stycket Jag vill vara omtyckt.

S: “Jag tycker karlar ska vara karlar och kvinnor kvinnor.”

J: Vad är en karl? Är jag en karl för dig?
S: – Vi känner ju inte varann. Du verkar okej, men jag vet inte … jag tror du förstår vad jag menar.

J: I slutet av boken beskriver du hur du har sadomasochistiska relationer med väldigt unga kvinnor som har självskadebeteenden. Det finns en obehaglig scen där en tjej börjar gråta när du binder, piskar och sen har analt samlag med henne.
S: – Ja, det kunde ju ha gått riktigt åt helvete. Tänk om hon hade anmält mig!

J: Tyckte du inte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen?
S: – Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat.

J: Om jag skulle citera det här rakt av skulle det väcka starka reaktioner hos en del läsare. Bekymrar det dig?
S: – Ofta har jag haft en väldigt bra relation till feminister, både 68:or som Ebba Witt-Brattström och Agneta Klingspor, och yngre som Linda Skugge och Natalia Kazmierska. De tycker att jag säger det som alla män tänker. Och det är faktiskt inte min avsikt att provocera. Jag vill vara omtyckt.

Jens, må du aldrig få skrivkramp.

Här är också en bra text i av Elsa Westerstad i Fokus på samma ämne.

English

This interview (Sydsvenskan) with the man man and author Stig Larsson is worth a post. Especially the ending is quite wonderfully uncomfortable, sad, brilliant and entertaining.

Jens Liljestrand is something as rare as a male, white, middle class, academic among other things, who writes critically and analytically from a power and gender perspective (and he gets media space), often with a focus on manhood and masculinity. He plays Rubik’s Cube with his own ascribed identity and role, twists and turns the perspectives, and examines the consequences and privileges “he” is given in society. When anthropologists travel to Java to do research on relationships among Southeast Asian minority groups Liljestrand gets on the tube in Stockholm. He was awarded the magazine Vi’s Literature Prize in 2008, with the motivation “for his heartbreaking and surprising stories, in which he with infallible linguistic precision and cruel humor portrays the contemporary disoriented Swedish man”. It’s rare and very important that a voice like this gets continued space in the broad media in Sweden.

Anyway, the end of the article is worth quoting. Enjoy and be horrified. We may call the piece I want to be liked.

A: “I like men to be men and women were women.”

Jens: What is a real man? Am I a real man to you?
Stig: – We don’t know each other. You seem okay, but I don’t know … I think you know what I mean.

J: At the end of the book, you describe how you have sadomasochistic relationships with very young women who have self-harming behaviors. There’s a nasty scene where a girl starts crying when you bind, whip and then have anal intercourse with her.
S: – Yes, that could really have gone to hell. What if she had reported me!

J: Didn’t you think it was troublesome that the girl was sad?
S: – Oh, she wanted to do it herself really. She wanted us to do it again later. It’s tricky, girls want one thing but say something else.

J: If I were to quote this, it would cause strong reactions from some readers. Does that bother you?
S: – I have often had a very good relationship with feminists /…/ They think that I say out loud what all men are thinking. And actually it’s not my intention to provoke. I want to be liked.

Jens, may you never get writer’s block.

Call girls kvar i skuggan

3 Dec


Bildkälla: Trust Nordisk

Den svenska filmen Call girl har orsakat vilda diskussioner sedan premiären, och tyvärr verkar media ha oändliga spaltkilometer över för den vita mannens perspektiv. Regissören Mikael Marcimain suckar uppgivet när han får frågan om Palmereferensen (läs hela artikeln i Sydsvenskan här): – Det är inte Palme. Inspirationen kommer från en rad politiker. Statsministern och de andra är symboler för maktens män. Det är tråkigt att det blir fokus på den saken. Strålkastarljuset försvinner från det viktiga: tjejernas historia. Läs gärna den här intervjun med Marcimain i tidningen Fokus också.

Frågan om förtal är relevant, men inte så central att den bör dominera hela debatten. Huruvida den barnsexköpande statsministern i filmen liknar Olof Palme onödigt mycket (fastän filmmakarna tydligt säger att det inte är det), är en sak som kan diskuteras. Men det är en bisak, som olyckligtvis helt överskuggar vad det här verkligen handlar om. Marcimains uttalade syfte har varit att göra en film inspirerad av bordellhärvan och Geijeraffären 1977, som lyfter fram kvinnornas berättelser och erfarenheter. De unga tjejerna som blir utnyttjade, hotade, bekräftade, prostituerade, behandlade som människor med mindre värde än högt uppsatta politiker, och som också kämpar för kvinnans frihet på arbetsmarknaden.

De unga kvinnorna, i vissa fall barn, är huvudpersonerna i filmen och borde så också vara i samhällsdebatten. Olof Palme eller vilken vit, manlig statsminister som helst är inte huvudpersonen. Men media lyckas ändå vrida allmänhetens uppmärksamhet ditåt. Bort från flickorna, kvinnorna, bort från centrum. Nästan som att högt uppsatta politiker har lite högre människovärde än de vilseledda tonåringar som de utnyttjar för sex..

Prata om vad det handlar om istället, våga lyfta debatten om makt. Om klassöverskridande, patriarkalt förtryck.

English

The Swedish movie Call girl by director Mikael Marcimain recently caused a fierce debate in the Swedish media. Unfortunately for the wrong reason. Here is a short description from the film company:

Stockholm, late 70’s. The model utopian society. Political neutrality and atomic power march hand in hand with women’s liberation and the sexual revolution. But under the polished surface, other desires are eager to be fulfilled. Within a stone’s throw of government buildings and juvenile homes lies the seductive, glittery and dirty world of sex clubs, strip shows, discotheques and apartments used for illicit and profitable rendezvous. CALL GIRL tells the story of how young Iris is recruited from the bottom rung of society, into a ruthless world where power can get you anything. Read more here.

Marcimain states that his purpose was to make a film inspired by the brothel scandal and so called Geijer deal in 1977, from the women’s perspective, shedding light at their stories and experiences. The young girls who are being exploited, threatened, confirmed, who become prostitutes, and are treated as people with less value than high-ranking politicians, but also fighting for women’s freedom in the labor market.

The discussion in the media however, focuses on one thing; weather it illustrates former Prime Minister Olof Palme as a child sex buyer. It’s sad that the media seems to have endless space for the white man’s perspective. Director Mikael Marcimain sighs when asked about the Olof Palme reference (read entire article here): – It is not Palme. He’s inspired by a number of politicians. The Prime Minister and the others are symbols of men in power. It’s sad that there is a focus on that. Spotlight disappears from the important part: the story of the girls. Please read this interview with Marcimain in the magazine Fokus as well.

The issue of defamation is relevant, but should not dominate the entire debate. Whether the child sex buying Prime minister in the movie resembles Olof Palme unnecessarily (though the filmmakers clearly says it is not him), can be discussed. But that’s a side issue, which unfortunately completely overshadows what this is really all about.

The young women, in some cases children, are the main characters in the film and should so be in the public debate. Olof Palme or any other white, male prime minister at any time is not the main character. But the media still manages to turn the public’s attention that way. Away from the girls, the women, away from the center. Almost as if high-ranking politicians have a little higher dignity than the misguided teenagers who they use for sex ..

Talk about what it’s about instead, dare to raise debate about power. About cross-class, patriarchal oppression.

Paristips! Flying houses

28 Nov


Bildkälla här

Ett tips till alla husintresserade, inspirationssökande, arkitektstuderande, cirkusfantaster eller frankofiler. Om jag hade haft vägarna förbi Paris i höst hade jag inte velat missa utställningen Flying houses av Laurent Chéhère. Den visas från den 25 oktober till den 8 december 2012 på Galerie Paris-Beijing. Inspirerad av kortfilmen Le Ballon Rouge, eller Den röda ballongen från 1956, har Laurent Chéhère skapat en delvis analog, delvis digital bildutställning av flygande hus. Fantastiskt charmigt! Jag kan riktigt känna doften av sockervadd, sommarstad och smutsiga fötter.

Läs mer här

English

A tip to all housing enthusiasts, inspiration seekers, architect students or gallophiles. If I had been passing by Paris in the fall, I wouldn’t want to miss the exhibition Flying houses by Laurent Chéhère. It’s shown from October 25 to December 8, 2012 at Galerie Paris-Beijing. Inspired by the children’s short film Le Ballon Rouge or The Red Balloon from 1956, Laurent Chéhère created a part analog and part digital image exhibition of flying houses. Amazingly charming! I can feel the smell of cotton candy, sunlight and dirty summer feet.

Read more here

Image source here

Det hänger på framtidstron

26 Nov

I samband med presidentvalet i Usa för tre veckor sedan läste jag det här reportaget i tidningen Fokus. Det är ett tips till er som inte har läst det, och lika aktuellt nu som inför valet.

http://www.fokus.se/2012/11/landet-utan-tro/

Genom sitt nedslag i Wyoming Valley fångar Thomas Engström landets kollektiva likgiltighet. Den som vågar dra fler än 300 miljoner invånare över de håglösas kant kan tyckas vara drabbad av hybris men faktum är att jag har hört samma påstående från andra. Till och med människor som bor i den stad i världen som kanske mest andas lust och energi, New York. Invånarna har tappat tron på framtiden. Nationen som en gång var själva symbolen för framtidshopp ekar nu av håglöshet, enligt Engström. “Om det finns något som heter kollektivt självförtroende är det kört i botten här omkring. /…/ Här skäms folk för var de bor.”

Foto: Tidningen Fokus/Martin Adolfsson. Bildkälla: http://www.fokus.se/2012/11/landet-utan-tro/

Det är både dystert och lite rafflande att föreställa sig vad en sådan här identitetskris kan göra med ett land. Ger det bara destruktiva uttryck att tappa sammanhanget man befinner sig i? Eller kan det rent av lösa upp gränser, åstadkomma en förändrad, förbättrad självbild och nya perspektiv på omvärlden? Symbolismen med Usa och framtidshopp kanske har varit till större last än nytta. Ett sandslott, med vallgrav för att tala symbolik. Efter all självömkan och trots besvikelsen på samhället. När utvägarna har kokats ner till att ta självmord (Engströms exempel i reportaget), flytta till ett annat land, eller börja förändra samhället, så kanske en hel generation nya världsförbättrare kliver upp ur askan.

English

In connection with the presidential elections in the U.S. three weeks ago, I read this story in the magazine Fokus. It’s a tip for those of you who haven’t read it on a Scandinavian perspecive, and as topical now as before the election.

http://www.fokus.se/2012/11/landet-utan-tro/

Through his travels in Wyoming Valley Thomas Engström captures the country’s collective indifference. Anyone who dares to draw more than 300 million people over the edge of the listless may seem afflicted by hubris, but in fact I’ve heard the same claim from others. Even people who live in the city in the world that perhaps more than any other breathes desire and energy, New York. The residents have lost faith in the future. The nation that was once the symbol of hope for the future echoes now of listlessness, according to Engström. “If there is such a thing as collective self-esteem it’s driven into the ground around here. / … / Here people are ashamed of where they live.”

It’s both sad and a little thrilling to imagine what this kind of identity crisis can do to a country. Is it merely destructive losing the context you are in? Or may it in a broader perspective even dissolve boundaries, change and improve ones self-image and give new perspective on the world? The symbolism of the United States and hope for the future might just have been a greater load than good. A sandcastle, with a moat to speak of symbolics. After all the self-pity and despite the disappointment of society. When your escape routes boiles down to suicide (Engström’s example in the story), moving to another country, or starting to change society, then perhaps a whole generation of new world improving reformers steps up from the ashes.