Det hänger på framtidstron

I samband med presidentvalet i Usa för tre veckor sedan läste jag det här reportaget i tidningen Fokus. Det är ett tips till er som inte har läst det, och lika aktuellt nu som inför valet.

http://www.fokus.se/2012/11/landet-utan-tro/

Genom sitt nedslag i Wyoming Valley fångar Thomas Engström landets kollektiva likgiltighet. Den som vågar dra fler än 300 miljoner invånare över de håglösas kant kan tyckas vara drabbad av hybris men faktum är att jag har hört samma påstående från andra. Till och med människor som bor i den stad i världen som kanske mest andas lust och energi, New York. Invånarna har tappat tron på framtiden. Nationen som en gång var själva symbolen för framtidshopp ekar nu av håglöshet, enligt Engström. “Om det finns något som heter kollektivt självförtroende är det kört i botten här omkring. /…/ Här skäms folk för var de bor.”

Foto: Tidningen Fokus/Martin Adolfsson. Bildkälla: http://www.fokus.se/2012/11/landet-utan-tro/

Det är både dystert och lite rafflande att föreställa sig vad en sådan här identitetskris kan göra med ett land. Ger det bara destruktiva uttryck att tappa sammanhanget man befinner sig i? Eller kan det rent av lösa upp gränser, åstadkomma en förändrad, förbättrad självbild och nya perspektiv på omvärlden? Symbolismen med Usa och framtidshopp kanske har varit till större last än nytta. Ett sandslott, med vallgrav för att tala symbolik. Efter all självömkan och trots besvikelsen på samhället. När utvägarna har kokats ner till att ta självmord (Engströms exempel i reportaget), flytta till ett annat land, eller börja förändra samhället, så kanske en hel generation nya världsförbättrare kliver upp ur askan.

English

In connection with the presidential elections in the U.S. three weeks ago, I read this story in the magazine Fokus. It’s a tip for those of you who haven’t read it on a Scandinavian perspecive, and as topical now as before the election.

http://www.fokus.se/2012/11/landet-utan-tro/

Through his travels in Wyoming Valley Thomas Engström captures the country’s collective indifference. Anyone who dares to draw more than 300 million people over the edge of the listless may seem afflicted by hubris, but in fact I’ve heard the same claim from others. Even people who live in the city in the world that perhaps more than any other breathes desire and energy, New York. The residents have lost faith in the future. The nation that was once the symbol of hope for the future echoes now of listlessness, according to Engström. “If there is such a thing as collective self-esteem it’s driven into the ground around here. / … / Here people are ashamed of where they live.”

It’s both sad and a little thrilling to imagine what this kind of identity crisis can do to a country. Is it merely destructive losing the context you are in? Or may it in a broader perspective even dissolve boundaries, change and improve ones self-image and give new perspective on the world? The symbolism of the United States and hope for the future might just have been a greater load than good. A sandcastle, with a moat to speak of symbolics. After all the self-pity and despite the disappointment of society. When your escape routes boiles down to suicide (Engström’s example in the story), moving to another country, or starting to change society, then perhaps a whole generation of new world improving reformers steps up from the ashes.